kulturkrock!

Vissa anser att vara ifrån olika kulturer leder till bråk, andra anser att när man inte kan prata samma språk blir det konflikter och några andra tror att på grund utav olika religioner blir det kalabalik.

Just nu har vi totalt fem olika nationaliteter i samma hus. Vist är vi inte alla super förtjust i varandra hela tiden. Jag är inte förtjust i någon oavsätt kön, nationalitet, religion eller språkkunskaper klockan sex på morgonen. Vid den tiden är alla min fiende till och med katten.
Vi alla är olika duktiga på engelska, vissa av oss är född till det engelska språket och andra kan bara det som behövs för att klara sig i en vardagssituation. Knappt det ibland.
Vi använde alla olika skönhetsprodukter, vi har alla våra olika rutiner och vi alla är vana vid olika saker.
Ingen av oss delar varandras tro och alla är okej med det.

Vi är fem nationaliteter samlade under ett tak, några har jätte svårt med språket och vissa är inga morgonmänniskor. Vi är fem nationaliteter men vi fungerar som om vi inte viste något annat. Vi hjälper och stöttar varandra.
Vi är för en kort stund ett collectiv som fått chansen att lära sig utav varandra trots våra olikheter. Bättre kan det ju inte bli.

 

Tre veckor utan smartphone.

Jag har sen ungefär tre veckor sen tappat min iphone här i detta fina land. Det har inte varit något problem alls tills idag då jag inte har något att göra och har läst så mycket att orden rinner ut ur öronen på mig. Det segnar mycket idag så jag kan inte gå ut och gå heller. 
Men jag har faktiskt inte saknat att ha mobil alls, det har varit skönt att inte kunna vara kontaktbar hela tiden eller känna pressen att alltid ha koll på vad som händer.
Men som sagt idag av alla dagar fick jag ett sådant sug att kolla snapchat. Jag har några vänner som jag alltid snapade men det gick ju inte längre!
Jag har också ett problem i att alla mina telefonnummer är borta och kan inte smsa folk när jag kommer hem och säga "NU ÄR JAG HEMMA!" Sen har Max hört av sig, kan ändå inte smsa när jag är här i england men hade tänkt svara när jag kommer hem. Problemet är att han inte har facebook längre. Jag kan i alla fall inte hitta honom där så jag kan inte skriva och säga att jag hör av mig sen och nu kan jag inte ens det. 

Men jag hitta en liten fin emulator som ska hjälpa mig med mitt lilla problem att inte kunna lägga upp saker på instagram längre. Åh vad jag älskar teknologi ibland!

 

Tre veckor kvar.

Det slog mig att det bara är tre veckor kvar... Är det konstigt ifall jag inte riktigt vill hem?
Självklart vill jag hem men samtidigt vill jag vara kvar. Jag tycker om det här. Allt är som annorlunda fast likadant på något sätt. 
Det finns många saker med engeland jag intetycker om och många saker som jag tycker om.

Men mest så är det nog att jag inte vill återvänta till det vanliga igen. Jag är självklart nöjd med hur jag bor, hur jag lever och hur jag är. Men denna vistelse i ett annat land har nog ändrat mig på fler än bara ett sett. Jag har inte bara blivit bättre på engelska, jag har inte bara lärt mig en massa om mig själv utan jag kan nog med säkerhet säga att jag har lärt mig mer om mitt egna hemland än jag någonsin gjort. Eller så viste jag det redan men använde mig vara inte utav kunskapen. 

Jag var inte den i skolan som gärna la min näsa i blöt och höjde rösten i en diskusssion. Nu är jag den som startar diskussionerna, håller dem igång med fakta och med ett enkelt leende vinner de flesta. Jag vet vad jag pratar om, jag vet hur jag ska formulera mig och jag vet hur man inte backar oavsätt vem som står på andra sidan talarpodiet. Men samtidigt erkänner jag mig ha fel de gånger jag vet att jag har. Så vida inte målet med klassen är att man ska vinna sin diskussion. 

Det känns smått sorgligt att det bara är tre veckor kvar tills jag återvänder till det gammla vanliga. Men vi får se hur "vanligt" det kommer bli. Det är förhoppningsvis inte mycket som kommer vara som vanligt.